Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Jan Persson hittade unik samisk grav

+
Läs senare
/
  • Graven ligger där Jan Persson pekat ut den. Det är Jamtlis arkeologer, från vänster Anders Hansson, Lars-Inge Lööv och Annabell Rahm, helt säkra på efter ett par dagars utgrävningar på platsen.
  • Sommaren 1907 kom Gustav Hallström och grävde i all hast upp vad han kallar
  • Graven var länge placerad fel på kartan men för några år sedan kunde Jan Persson, Njaarke sameby, lokalisera den rätta platsen med hjälp av fotografier och beskrivningar från Hallströms tid. Nu är den fornminnesförklarad och skyddad mot förstörelse vilket Persson är jätteglad över.
  • Offerdalssamerna ansågs hopplöst olydiga av dåtidens präster.  Bland annat lydde de inte prästens uppmaningar att komma och begrava de drunknade pojkarna på kyrkogården. I stället fick de ligga kvar nära olycksplatsen.
  • Utan Jan Persson hade inte det här blivit gjort. Det säger arkeologerna Anders Hansson och Lars-Inge Lööv som här tar en fikapaus innan det är dags för igengrävningen.
  • Jan Persson är släkt med det ena drunkningsoffret, Anders Nilsson Flinck. Thomas Torkilsson
  • Arkeologpraktikant Annabell Rahm gör en ritning av graven medan chefsarkeolog Anders Hansson mäter i bakgrunden. När det är klart ska graven grävas igen.
  • Arkeologerna misstänker att båda kropparna slutligen begravdes här efter drunkningstragedin 1766.

Den var på helt fel ställe på kartan. Men tack vare renskötare Jan Persson i Njaarke sameby är graven med de drunknade samepojkarna inte bara återfunnen utan bevarad och fornminnesskyddad.

- Utan honom hade vi inte hittat hit, säger Anders Hansson, chefsarkeolog vid Jamtli.

Den tragiska historien berättas fortfarande och Jan Persson hörde den första gången på 1970-talet. Han är också släkt med Anders Nilsson Flinck, den ena av de båda 20-åriga sameynglingarna som en vårdag 1766 kom ner från Skäckerfjällen, på väg till Jänsmässholmen för att fria. Den andra hette Thomas Torkelsson och de var förmodligen renskötardrängar som var klara med vårens renskötselbestyr. För att ta sig över Långsån vid Tuvsjäldret byggde de en flotte, något som de troligen gjort förut. Men olyckan var framme och båda två drunknade i vårfloden.

Deras kroppar återfanns två kilometer nedströms, kanske vid olika tidpunkter eftersom de först begravdes på varsin sida ån. Men där fick de ingen ro utan ropade ständigt på varandra. Till slut flyttades den ena graven över till sin kamrat på andra sidan forsen.

Men inte fick de ligga ifred där heller. År 1907 kom arkeologen Gustav Hallström till Kallbygden. Han var en man av sin tid och betraktade samer som rena forskningsobjekt. I Ytteräng fick han höra talas om en samisk gravplats som direkt väckte hans intresse. I dagboken skrev han: "ett ställe Lappforsen i Långsån där två lapplik skola ligga som man för varje år får gräva igen. Rävarna gräva fram dem oupphörligt".

Han fick hjälp av ortsbor att hitta till platsen där han och en medhjälpare snabbt skred till verket: "Åto en smörgås o badade, medan kläderna torkade. Torkel snart uppgrävd - varpå graven igenkastades o vi foro". Dagen därpå "började vi inpackningen av den skeletterade Torkel" och skickade sakerna med postbud.

Länge var det okänt var de tog vägen. Men när Hallströms arkiv lades ut på internet för ett antal år sedan började Jan Persson göra egna efterforskningar. Drunkningshistorien fanns nedtecknad i kyrkböckerna och när fjällinventeringar gjordes på 1970-talet hade graven registrerats och märkts ut på kartan. Men när Jan Persson studerade bilderna som fanns tyckte han inte att platsen stämde.

På kartan hade graven placerats vid Långsåfallet, sju kilometer nedströms från olycksplatsen, men Jan Persson insåg att den måste ligga fem kilometer längre upp, vid Nedre Lappforsen.

Kropparna hade med andra ord inte drivit så långt ner.

I oktober 2010 besökte han platsen med bland andra Ewa Ljungdahl från Gaaltije, som beskriver händelsen i en kort artikel. Att det var rätt fanns det inga tvivel om. Det syntes tydligt att marken inte var orörd.

Jamtlis arkeologer kopplades också in och i torsdags inleddes utgrävningen på platsen. Med Hallströms egna teckningar som jämförelse kunde Anders Hansson och hans team Lars-Inge Lööv och Annabell Rahm snabbt konstatera att de kommit rätt. Det här var platsen. Spåren av rävars härjande var också tydliga.

För arkeologerna är det ett högintressant arbete, Ewa Ljungdahl beskriver det som hisnande att undersöka lämningar där muntliga traditioner levt kvar 250 år efter händelsen. Och inte hade det varit möjligt utan Jan Persson, det är de alla överens om.

- Utan Jan Persson hade vi inte vetat om det här, säger Anders Hansson.

När tisdagens mätningar var klara började arkeologerna förbereda igengrävningen. Men de var inte klara med det. Därefter skulle de undersöka marken på andra sidan ån med sond för att se om de kunde hitta platsen där den andra ynglingen först begravdes.

Länge visste ingen var skelettet som Hallström grävt upp tog vägen. Men till slut återfanns det (minus kraniet) i en trälåda i Uppsala universitets museum Gustavianum. En brännande fråga är då om samebyn ska kräva att få tillbaka skelettdelarna för återbegravning. Jan Persson är lite kluven i frågan men säger att det inte är viktigast.

Viktigast för honom är att rätt plats nu är dokumenterad och fornminnesskyddad. Man behöver inte längre vara rädd att skogsbolaget som äger marken kommer och markbereder och kör sönder alltihopa.

Dessutom är inte allt borta, menar han..

- Mjukdelarna från kroppen finns kvar här, och själva graven finns ju kvar, säger Jan Persson.

Annons
Annons
Annons