Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

I grunden inte idrottens fel

+
Läs senare

Y En av de på senare tid ”bästa” (tidningsspråk) och en av de ”viktigaste” (vardagsspråk) sportnyheterna, fanns att läsa i ÖP för en tid sedan. Skribent var ÖP:s förre sportchef Patrik Sjöö. Hans artikel handlade om 14-årige hockeyspelaren Edwin som vid upprepade tillfällen utsatts för kränkande tillmälen på grund av sin hudfärg.

Reaktionerna på Sjöös artikel och att en pojkspelare ska behöva utstå den här typen av angrepp har gjort mig både ledsen, förvånad och besviken. Utan rangordning:

Att sporten ishockey – till skillnad från exempelvis fotboll och basket – inte lyckats bättre med att rekrytera i invandrarleden än att det fortfarande är unikt med mörkhyade spelare.

Att de kränkningar av den typ Edwin utsatts för skylls på icke ansvarstagande idrottsledare och föreningar.

Det sistnämnda är ganska typiskt.

Handlar det om ett stort samhällsproblem där föräldrar, skola och andra offentliga institutioner misslyckats med att komma tillrätta med såväl symptom som grundproblem så går det nästan att ta gift på att när problemet dyker upp inom idrotten och via stora rubriker uppmärksammas...

... så har sjukan plötsligt förvandlats till ett idrottsproblem.

Innan jag går vidare, återigen:

Suveränt bra artikel av Patrik Sjöö.

Enormt starkt och rakryggat av Edwin, endast 14 år, att kliva fram och berätta.

Starkt, inte oviktigt i sammanhanget att påpeka, också av den spelare som hävt ur sig de kränkande orden att efter matchen gå in i Edwins omklädningsrum och be om ursäkt.

Jag var inne på det nyss.

Ett samhällsproblem som är så stort att de vanliga socialiserande krafterna inte förmått korrigera det, görs ofta till ett idrottsproblem.

Sanningen är ju att när kränkningar, mobbning, användande av tobak, droger och allmänt dålig hyfs uppträder i idrottsleden så är det något som barnen/ungdomarna tar med sig in i idrotten. In i idrotten. Inte från idrotten och ut i samhället.

Därmed inte sagt att idrotten inte ska göra vad den kan för att ta tag i de problem som uppstår.

Och det gör idrotten. Jag lovar.

Det finns förstås naturligt inbyggda begränsningar för hur mycket idrottsrörelsen kan göra.

De allra, allra, flesta idrottsföreningar drivs av helt ideellt arbetande personer. Alla från ordförande ner till matchkaffekokare ställer upp på sin fritid för att driva verksamhet för barn, ungdomar och vuxna.

Ändå ingår det för det mesta i de åtaganden tränare, lagledare och andra ställt upp på i sin ledarroll att ta upp beteendekoder av alla de slag – från mobbning, över tobaksanvändande till att ta av sig kepsen, tacka för maten och uppträda allmänt civiliserat och till och med att lära sig att äta rätt.

Görs inte tillräckligt? Kanske inte. Tänk då efter själv hur mycket fritid du har och tänk dig att du redan har avsatt fem tillfällen i veckan för att träffa och leda laget samt att du dessutom stup i ett får sitta i telefon med lagrelaterade frågor samt sitta vid skrivbordet för att planera inför nästa sammankomst.

Hur mycket mer skulle du hinna?

Kommer att tänka på en episod, gällde en årgång av J/H:s TV-pucklag. Ambitionen från förbund och ledare var så hög att spelarna på alla sätt skulle trimmas i social- och i hälsorelaterade frågor att möten med såväl spelare som föräldrar uteslutande kom att handla om detta.

Till sist, efter ännu ett möte med ovanstående teman, hävde en förälder ur sig, till befriande skratt och jubel:

”Hur är det. Ska dom späla nån hockey också, pöjkan?”

Det kan liksom bli för mycket av det goda.

För mycket är ofta detsamma som för litet. Det ger ingen effekt.

I idrottsrörelsen, som i samhället i övrigt, gror och frodas fördomar och andra problem.

Idrottsledare: Jag vet att ni är många, många, riktigt jättemånga, som gör allt vad som står i er makt för att upplysa, korrigera och undervisa. Jag är också helt övertygad om att ni starkt bidragit till bot, bättring och hjälpt föräldrar och samhälle att fostra mängder av ungdomar till starkare människor än vad de skulle ha varit utan en tid i idrottsrörelsen.

Detta samtidigt som ni gör en oerhört betydelsefull insats för samhället i stort redan i den grundverksamhet ni bedriver.

Ni har min stora respekt.

Gör gärna ännu mer i beteendefrågorna om ni har den minsta chans att orka med.

Edwin. Tyvärr tror jag att den händelse som Patrik Sjöö tog upp i sin artikel inte var sista gången du utsattes för kränkningar på grund av din hudfärg. Det kommer antagligen att ske igen. Såväl på idrottsplanen som ute i samhället i övrigt. Var stark och lycka till.

Du är värd bättre. Vi är alla värda bättre än att behöva bli utsatta för obefogade kränkningar. Du kan ändå vara glad för att du är medlem i idrottsrörelsen.

Uppenbarligen tog den kränkande spelarens lagledare/tränare direkt tag i det som hänt varpå du i alla fall fick en ursäkt.

Det skulle knappast ha skett om du varit lite äldre och stått i en krogkö.

Mobbning, rasism och drogproblem är inte ett idrottsproblem. Idrottsrörelsen, nu snackar jag generella termer och vet att det finns närmast vidriga undantag i ledarkadern, bangar i alla händelser inte för att ta tag i problemen och ganska väl åtgärda dem.

Till sist känner jag att jag vill nämna ett exempel för att belysa vidden av den börda det kan vara – det är tack och lov ett extremexempel– för enskilda idrottsledare att fostra ungdomar i frågor som jag diskuterat ovan. I en större tredagars hockeyturnering för 12-13-åringar hade ett av de bättre spelande lagen med sig en stor kader föräldrar. Laget och dess ledare uppträdde i de första matcherna oklanderligt trots att resultaten kanske inte var vad de hoppats på. Till sist ballade hela laget, inklusive ledarna, ur. Starkt påverkade, hur skulle de kunna vara annat, av turneringen igenom vrålande och skrikande medföljande föräldrar (snacka om okvädnings- och hatord) där, jag lovar, 10 till 15 av dessa var kraftigt berusade redan vid förmiddagens matcher. Nu vet jag ju inget om hur just ledarna för detta lag försökt fostra sina ungdomar. Tvivlar på att det skulle ha spelat någon större roll vad de än hade gjort med tanke på de ryggsäckar pojkarna hade med sig hemifrån. Mobbning, rasism och droganvändande kan vara ett problem i idrotten. Men, det är inte i första hand ett idrottsproblem. Z

Illustration: kjell Nilsson-Mäki

Annons
Annons
Annons