Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Husen berättar hemligheter

/
  • Då och nu. För nästan hundra år sedan togs bilden av recensentens farmor i gröngräset framför huset i Norderåsen. I Plogklubbans fotospecial finns bilden av huset som det ser ut i dag.

Jag tillhör inte "Plogklubbans" trognaste läsekrets, ingen annan hembygdskrönikas heller för den delen. Men jag minns att min farmor en gång uttalade sig i "Plogklubban" och att jag gillade det. Att något hon tyckt finns tryckt någonstans.

Annons
När jag fick syn på 2008 års färggranna fotospecial av "Plogklubban - budkavle från hembygden" med underrubriken "En vandring bland gårdar i Norderåsen" utgiven av byns hembygdsförening började jag ivrigt bläddra.
Var fanns mitt hus?
Där. En solig vinterdag har fotografen Knut Mayner ställt sig på nästan exakt samma ställe som en helt annan fotograf gjorde en sommardag för runt 90 år sedan.
Ur minnet plockar jag fram den svartvita bilden av min farmor och hennes föräldrar när de sitter på gräset i skuggan av några träd en eftermiddag på 1910-talet. Min farmors långa mörka hår knutet i rosetter, en höna och en katt i famnen och blicken rakt in i kameran.
Minnena av en plats är märkliga. Jag går runt där i alla lager av min barndom. Hör ihop. I ladugården flockar av vilda käpphästar. Det hemliga högkvarteret med ingång genom höluckan. Midsommarblomster, hundkex och rödblära. Svalornas låga störtdykningar strax innan det milda regnet kommer och trasiga små ägg krossade mot den blankslitna förstukviststenen. Den med ett hål nött av ett sekels regndroppar. Det är jag och platsen i ett.
Jag bläddrar vidare. Känner igen andra hus, hittar nya. Skriften är en gedigen fotodokumentation av byns alla gårdar. I förordet motiverar man sitt val att inte berätta om gårdarna i text. Jag håller med. Det är klokt att låta bilderna själva berätta om byn. Däremot kunde de fantasitriggande folkmunsnamnen som nu presenteras i en bilaga gärna ha fått finnas med direkt intill bilderna och de formella gårdsnamnen.
"Lärarbosta’n" säger i all korthet mer än "Lassgård 1:21". Ett annat önskemål är en karta. Jag känner min plats väl, men inte hela byn. Var ligger "Blixtorspe", "Vigidastugu" och "På växla"?
Samlingssidorna med husdetaljer som ladugårdsdörrar och rimfrostfönster lockar till funderingar över stilval och arkitektur.
Nästan inga människor finns med på bilderna. Fåglar, hästar och kor smyger sig in men husen och platserna är de verkliga huvudpersonerna. Ändå känns det inte ödsligt. Husen bär på sina egna hemligheter och berättar historier som sträcker sig långt längre tillbaka än de nu levande kan berätta.
Annons
Annons