Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Högintensivt i suverän Schakt

+
Läs senare
/
  • Feeding Monsters är en duett om duet och jaget för åtta dansare. Foto: Bengt Wanselius
  • Inget är överflödigt i Per Jonssons högkoncentrerade koreografi Schakt från 1983.

När Schakt är över har jag en så hel känsla i magen att jag helst inte vill göra något med den.

Inte förklara den, inte blanda den med några andra sinnesintryck, ingenting. Bara ha den kvar orörd.

I går kväll gästspelade Norrdans med två verk på Storsjöteatern. Först ut Feeding Monsters av tyske koreografen Felix Landerer. En vit vägg täcker två sidor av scenrummet. Väggen blir till projektionsyta och genomsläppligt membran där dansare bokstavligen lösgör sig ur skuggorna. Två av dansarna, en man och en kvinna, är klädda i röd-brun-rosa skala. Övriga sex, tre män och tre kvinnor, är klädda i blått och blåsvart. De blåklädda dansarna agerar understöd åt de rödklädda som är lealösa gelékroppar och har svårt att förhålla sig till varandra. Flera bilder kommer för mig: de blå som vårdare, marionettspelare, överjag och alternativa identiteter. Dansarna blir till två tydliga organismer i samspel med varandra. En duett för åtta dansare. Ett du och ett jag, förhållanden och förhållningssätt. Kompositören Christof Littman arbetar i gränslandet mellan ljud och musik: det är vasst, raspande, maskinellt och visuellt. Jag tycker om verket, det kommunicerar med mig och vill berätta.

Per Jonsson var, när han tog sitt liv 1998, en av Sveriges stora koreografer. Schakt, från 1983, var hans genombrottsverk. Feeding monsters är betydligt lättare att läsa men Schakt sätter djupare spår. Det är en koreografi som ligger närmre ritual och total ordlöshet. Den går in på ett annat plan. Tre breda banor av jord som avslutas med stora rektangulära plattor av ärgad metall hängande i luften. Tre manliga dansare. Tre släggor. Det öronbedövade dånet av släggor mot metall. Kroppar mot metall. Spänningen när en kropp och en slägga närmar sig metall - men inte slår. Rakt slängande armar, stabila kroppar. Rörelse full av riktning, som kilskrift, jord som virvlar i ljus och förstärker rörelsen. Peter Bengtsons musik: disharmonier, hotfullhet, intensitet och koncentration i samklang med rörelsen. Allt är nödvändigt, inget överflödigt. Släggor som slängs mot golv.

Och jag som sitter där när allt är slut med min hela känsla i magen.

Annons
Annons
Annons