Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Fartigt, fullsatt och folkligt

+
Läs senare
/

Det är bara en magisk plats där den Thailändska paviljongen i Utanede finns. Gott om utrymme både för folk och deras transportmedel, vägen dit är smal och krokig, men väl där så är dalen så vacker och en Jämtländsk sommarkväll som i fredags, ja då slår den det mesta.

Nu vart den spelplatsen för året Diggiloo-show och det var fartigt, fullsatt och folkligt. Årets laguppställning var som tidigare år ett vinnande koncept. Lasse Holm i täten och sen en radda artister: sångare, dansare, och musiker som alla var rutinerade, väldigt proffsiga och som samtliga hade en mycket bra publikkontakt. De verkade ha kul helt enkelt. Ja, utom en då, årets nykomling Madeleine Liljestam, vinnare av tävlingen Next Star 2010. Hon kändes mest som en prao vars närvaro på scenen var kall och frånvarande. Det behöver hon jobba på om hon ska bli mer än ett irrbloss i natten.

Generellt tycker jag första akten höll bäst. Lagom blandning svenska klassiker med stand-up och instrumentala cirkusnummer. Imponerar gör multiartisten Gunhild Carling, som med till synes lätthet trakterar, trombon, trumpet (-er), fiol, och blockflöjt och dessutom dansar bra och sjunger med tryck. Hon har en stor glimt i ögat och bjuder på sig själv. Stabilt och bra känns som vanligt Jessica Andersson och de två i Alcazar, Andreas Lundstedt och Tess Merkel, som är närvarande och härliga. Underbar var Tess Merkels imitation av Hollywood-frun Laila. Jag hade ingen aning om att hon var en sån komisk talang! Jag blir också glad av att märka att Markoolio kan sjunga, inte bara rappa och showa. Gjutet i betong är Magnus Johansson trumpetsolon, gosse vilket tryck den snubben har i hornet!

Andra akten blir bara för lång. Där hade volymen skruvats upp så pass att ingen i Bispgården lär ha missat att det var showkväll. Här staplade man medleyn på varandra. Först 80-tals klassiker, sen vinylklassiker, sen Studio 54 discoklassiker för att avsluta kvällen med ett hitmedley. Det blev för mycket medley och till slut riktigt tjatigt. Ljudvolymen blev dessutom till slut smärtsamt stark. Generellt var ljudmixen bastung och texten gick ofta förlorade. Men det kanske inte gjorde något eftersom hela kvällen innehöll enbart mycket känd musik. Ett enda nytt stycke bjöds det på under hela kvällen: In the middle of the night, som Gunhild Carling framförde med den äran.

Imponerande är också hela maskineriet kring en road-show som det här är. Det är ett rejält sommarprojekt för mängder av företagare inom upplevelseindustrin, den där industrin som alstrar bra mycket mer BNP än vi anar. Extra fjäder i hatten för spindeln i nätet, hon har gjort ett ypperligt jobb!

Kvällen fick mig att tänka på: Hur förnyar man sig? Utan att förlora igenkännandes glädje för publiken som njuter av att få se sina favoriter på nära håll och känner sig trygga med att kunna sjunga med i alla texter och inte behöva överraskas en enda gång. Personligen hade jag välkomnat en riktigt sur citronskiva i denna söta anrättning. Balans är eftersträvansvärd i alla fall för mig. Men jag är väl onödigt kinkig förstås…

Annons
Annons
Annons