Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fantasi och filosofi ur kråkperspektiv

Annons
"Ska man sörja varje trast, nya kommer åter," står det i Anders Hedéns stillsamt vemodiga visa "Trasten" komponerad som en hyllning till visdiktaren Olle Adolphsson.
Att fåglarna är individer lär oss inte bara konsten utan också vetenskapen, men i övrigt är min kunskap om fågelvärlden obetydlig. Min känsla är att fåglarna är ännu en av oss människor underskattad grupp.
Jaha, nu har kråkorna möte, brukar jag tänka när jag ser en flock av de grå-svarta luftvarelserna sittande i träd eller på hustak.
Kanadensaren Clem Martini kastar mig in i kråkornas värld i fantasy-trilogin "Kråkornas rike", ett liv som i hans friska fabulerande har många likheter med vår egen. Fantasy är en stark trend i barn- och ungdomslitteraturen men Martini går inte med strömmen som fantasy-författare.
Detta är något annat, något djupare, mer filosofiskt och på sätt och vis en lite svårare berättarform.
Läsaren måste köpa kråkperspektivet och inse att människor i kråkornas värld är lika konstiga och oförutsägbara som fåglarna är för oss. Några kråkor ägnar sig gärna åt "människoskådning".
Språket är vackert, välformulerat och poetiskt utan att bli högstämt eller tungt. Stort radavstånd underlättar för ögat.
Krävande i början är att hålla reda på personligheterna, eftersom allas namn börjar på K och de uppträder som berättare i jagform.
I dialogen kommer relationer, sociala sammanhang och värderingar fram.
Kråkorna har som vi skapelsemyter, ceremonier, släktkänsla, stränga regler och ett obönhörligt rättssystem likaväl som lekar och idrotter: lagkappflygning och långflygning.
Deras kultur kommer till uttryck under mötet i Stora Sammankomstens träd, noggrant utvalt. Trädet måste vara stort, lätt igenkännligt eftersom kråkorna anländer successivt, det måste finnas mat och avståndet till människor lagom långt.
I "Stormen" som är första delen dominerar berättande och dramatiken runt den dumdristiga ungkråkan Kyps vållande till nylingen Kleas död.
Straffet, förpassning, vållar oro i flocken och en ohygglig snöstorm skördar offer.
I andra delen, "Farsoten", blir det tydligt att Martini låtit sig inspireras av aboriginernas tankevärld och levnadssätt tiden före Australiens kolonialisering. Begrepp som Drömtid och Sånglinje finns inte utsagda men känns närvarande i kråkornas släktskaps- och klan-känsla.
Namngivningen, som sker först när en individ visat vad denne är bäst lämpad för i samhället är hämtad från den kulturen. Kyp letar efter sin älskade Kym, en hemsk sjukdom härjar.
Nutid varvas med Berättelser. Förgiftat vatten, katastrof, förändring, allt som finns i kråkornas hårda värld, kan vi känna igen från vår egen.
Språkligt är levande och detta är förträffliga högläsningsböcker. Det märks att författaren är universitetslärare i drama.
I sista delen, "Domen", är Kyp sargad och svag efter fångenskap hos människor, flykt och stridigheter men på väg att bli en moraliskt och andligt stark ledare för sin flock.
Att läsa hela trilogin i ett svep blir drygt, man bör dela upp den och ge utrymme för reflektion över alla de aspekter av kråkornas och människornas världar som ryms här.
Som alla goda ungdomsromaner är böckerna intressanta för vuxna och, uppskattningsvis, för pojkar och flickor från 12 år och uppåt.
Annons
Annons