Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Enastående dokumentär skildring

/

I "Såvitt jag minns" ryms en större berättelse och en lågmäld kritik mot behandlingen av samer. Britt Jakobsson har läst Bo Lundmarks memoarer.

"Gode Gud, låt mig få denna fisk. Du vet ju vad det betyder…" Författaren till "Såvitt jag minns", Bo Lundmark, har drag av den köpslående figuren Don Camillo och samtidigt liknar han i sin tolvåriga gärning som vandrande präst i Sápmi Guds lille fattige, den helige Franciscus. Bo Lundmark skriver att han togs emot som en gåva när han kom till bosättningarna i väglöst land och själv accepterade han ödmjukt och tacksamt mat och nattlogi, i en kåta eller utdragssoffa. Färdkosten benämndes skämtsamt tionde. Efter en sammanhängande text om vad föräldrarna berättat illustrerad med foton på släkten följer kortare stycken med mångtydiga rubriker. Några exempel: Himmel och helvete, Snöskredet och uppståndelsen, Nordens fransman, Bergspredikan, Jordiska älgar och himmelska, inalles ett fyrtiotal kapitel som skildrar livet från födelsen i Adak, Tärnaby, en trettondagsafton, då termometern stod på dryga fyrtio minusgrader och hur livet sedan fortsatte. Bo Lundmarks mormor som spådde att barnet skulle bli präst föredrog det kalla "västavere" och själv fick Bo på skidor eller till fots i fjällvärlden kämpa mot alla slags väder, flera gånger mirakulöst räddad i ofrivilligt störtlopp och snöstorm.

Vid Fjellstedtska prästförberedande gymnasiet i Uppsala blev Bo Lundmark inte bara student utan också poet, en roll han behållit och som präglar hela den dokumentära berättelsen om hans eget liv sammanflätat med samernas kultur och historia. Språket är poetens och samtidigt vetenskapsmannens. Bo Lundmark doktorerade på samernas förkristna världsbild 1982 och hans förtrogenhet med de samiska dialekterna är omfattande. Under studierna i teologi, då den av Ingmar Hedenius startade tro-vetandedebatten var levande, upplevde studenten ett stort mörker och en isande tystnad som svar på sina böner. Missionären Lars-Levi Laestadius befann sig i en liknande kris 1844 och fick då genom mötet med sameflickan Milla Clementsdotter på marknaden i Åsele sin tro tillbaka. Bo Lundmark upplevde samma under, en glimt av det gudomliga ljuset, på en bakgata i Uppsala. Långt senare fick han tillfälle att tacka Hedenius för krisen hans tankar orsakat. "Hur outrannsakliga är inte Herrens vägar!" turnerade Hedenius ironiskt.

I alla historier och möten med färgstarka personligheter ryms en större berättelse, den om ett sätt att leva på väg bort och en natur och kultur som är hotad. Det finns en lågmäld, genomgående, nästan ohörbar kritik mot behandlingen av samerna men när det gällde Vindelälven och gruvstrejken i Kiruna och Malmberget tog Bo Lundmark politisk ställning. Gunnar Dahmén, chef för den religiösa avdelningen på Sveriges Radio & TV, försökte förgäves ängsligt tona ner Lundmarks predikningar. Svart-vita foton, de flesta tagna av författaren, visar ofta namngivna människor som smälter in den storslagna naturen. För alla dem har boken ett personligt värde men för den stora allmänheten framstår Bo Lundmarks dokumentära skildring som enastående. Kartor med ortnamn för de tre berörda länen och personregister avslutar.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons