Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En show utöver det vanliga

/

Under en period på tio år så har jag blivit mer och mer tolerant mot coverband av olika slag.

Annons
När det gäller coverband som inriktat sig helt på musik från 1960-talet så har det oftast varit som en kul grej.
Ett roligt tidsfördriv som får 40-talister att bli nostalgiska och oss yngre att bli avundsjuka att vi inte fick uppleva det årtiondet. Så kan man också sammanfatta onsdagskvällen på Folkets Hus med The Mersey Beatles. Fast samtidigt så var det en show utav ett coverband som var lite utöver det vanliga.
När coverartister tränger in sig i trikåer för att efterlikna sina idoler, så blir det mycket lätt mer parodiskt än en hyllning. Det blir mer skrattretande. Som alla Abba-tributes där de flesta borde förbjudas.
Med The Mersey Beatles fanns det aldrig någon risk att det skulle bli fånigt. Förutom i mellansnacket som var bitskt brittiskt med slängar av ordvitsar. Musiken gick inte att klaga på. De höll sig mycket nära originallåtarna. Vilket gjorde att många nog stundtals trodde att det var som att lyssna på de riktiga beatlarna.
Föreställningen var uppdelad i tre akter. En del som berörde Beatles fram till 1966. Andra delen tog hand om 1967 års Beatles. Medan den sista akten blandade tidiga beatleslåtar med låtar från Abbey Road och White Album.
När de drog igång den första akten med I Saw Her Standing There röjdes alla tvivel på att det skulle bli ännu en halvmedioker kväll med ett ordinärt coverband. Sedan kom hitlåtarna som på ett pärlband. A Hard Day Night, All My Loving, From Me To You, In My Life, We Can Work It Out... De hade också den goda smaken att slänga in ett par mer bortglömda låtar som Any Time At All och Tell Me Why. Samtidigt visades det bilder på en stor vit duk ovanför bandet. Bilder från Beatles tidiga period och på vilda fans.
Allt var snyggt ihoppackat och levererat av Liverpoolgrabbarna. Jay Murray röst lyfte kanske aldrig upp till Lennons nivå, men den dög. Steven Howard, som skulle föreställa Paul, hade en tidsenlig Rickenbackerbas och tillsammans med Dave Howard (som var mer lik Paul än vad Steven var) sjöng de snygga stämmor och framförde, framför allt Paul MacCartneys låtar på ett väldigt tjusigt sätt.
Men kanske mest imponerande var ändå Brian Ambrose trumspel. Låtar som We Can Work It Out, Strawberry Fields och Hello Goodbye är inte de lättaste. Men med en frenesi, som kanske enbart slås av Animal i Mupparna, dunkade han in varje takt och gjorde låtarna oförglömligt svängiga.
Det var en riktigt bra spelning, med andra ord.

Mer läsning

Annons