Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Bitsk Kauppi, soulig Vnuk

+
Läs senare
/

”Tack alla ni för att jag kan vara både mamma och konstnär på samma gång.”
Eller:
”Tack alla ni för att jag kan vara både pappa och konstnär på samma gång.”

 

99 procent av världens förmögenhet ägs av män. En procent ägs av kvinnor samtidigt som de utför 60 procent av arbetet.

Eller:

99 procent av världens förmögenhet ägs av kvinnor. En procent ägs av män samtidigt som de utför 60 procent av arbetet.

Är det konstnärsmamman eller konstnärspappan som tackar Liljeholmens stadsdelsförvaltning, farmor, farfar, mormor och morfar och sin sambo?

Är det första eller andra påståendet om den procentuella fördelningen av världens förmögenhet sant? Och varför blir man inte mer förvånad?

I går kväll intogs Storsjöteaterns scen av Lo Kauppis punkigt bitska ”Undercover”. Kauppi gjorde succé för några år sedan med självbiografiska ”Bergsprängardottern som exploderade”. ”Undercover” bärs upp av samma samhällsengagemang utan att vara självbiografisk. Lo Kauppi kastar sig in på scenen som hemlig agent med ett uppdrag: att avslöja GSO – global sexism organisation. Idealisk förklädnad: burka. Signalement: svart, sladdrig och obestämd. Hon smyger runt i GSO:s högkvarter och svingar vilt mot Berlusconi, Maud Olofsson, påven, Johan Staël von Holstein, Sarah Palin med många fler som konspirerar tillsammans för att med olika medel (från stening till self walking sexism) nå samma mål: förtryck av halva mänskligheten.

Det är turnéns fjärde föreställning och Kauppi tappar ibland skärpan något. Men ”Undercover” är underhållande reportageteater som bärs upp av ett starkt engagemang och ett tydligt syfte. Bäst är slutscenen som vilar i autentiska intervjuer av kvinnorättshjältar jorden över. Undrar vad Göran Hägglund skulle ha tyckt.

Efter paus: Anna Vnuk. Kanske en av Sveriges mest humoristiska koreografer. Från världsläget för kvinnor till den praktiska konsekvensen av att vara den som föder barn. Vnuk däremot är självbiografisk.

Med lika delar fascination och saklighet dansas och berättas den nya medborgarens framväxt i livmodern fram. Vi får följa dans med spermie, den never-ending-förlossningen (”jag är välsignad och jag måste offra mig och ingen ska tacka mig”) som till slut ändå landar i en gyllenljus madonnabild. Här skildras de nya erfarenheterna av att vara den man varit men med en ny form av superhörsel inställd på bäbisgnyenden. Blickarna bakåt i den egna barndomen. En av de starkaste scenerna är en fysiskt sparsmakad koreografi där ett barndomsminne blir verbal koreografi.

De två akterna är helt olika men kompletterar varandra bra. Efter duvningen i världens alla orättvisor är Anna Vnuks stillsamt souliga humor som ett snällt plåster. Någon som tar sig rätten att vara både konstnär och mamma. Även om det skaver att det är något att tacka för och inte självklart.

Annons
Annons
Annons