Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att komma hem är ingen schlager

/

Det där uttrycket; att komma hem ska vara en schlager, känns inte riktigt rätt när man applicerar det på mig. För varje år runt den här tiden möter jag flyttfåglarna när det tar sig ned mot södern. Sakta men säkert förflyttar jag mig norröver. Som en sorts omvänd trana.

Annons
Och varje gång känns det som om jag dör litegrann. Lämnar allt jag älskar med Skåne för att komma tillbaka till Jämtland där löven redan trillat av och luften är kylig vilken tid det än är på dygnet. Så sitter jag där på tåget mellan Lund och Norrköping någonstans och låtsas att det är "Trainspotting" som är sorgligt så att inte killen bredvid mig på X2000-tåget tror att jag snörvlar för något annat. Men jag gråter inte ens till "Titanic", eller "Dagboken", i vanliga fall. Så varför en film om heroinmissbruk och killar i smutsgula magtröjor skulle vara en framkallare till kaskadgråtande vet jag inte. Men det vet ju inte killen bredvid heller. Så jag sitter där och stirrar på skärmen med ögonen full av tårar och känslan av att det jag älskar mest ligger bakom mig. Snart förbytt mot tumvantar och 23 timmar om dygnet mörkerseende.
Fast som vanligt dramatiserar jag värre än en B-skådis. För när jag knallat runt en dag eller två i Norrköping och sen sitter på ett tåg till Stockholm för en sista acklimatiserande dag innan jag är hemma i norr så börjar jag komma ihåg allt bra med att komma hem. För jag saknar ju att se fjällen i fjärran under sommarmånaderna. Tystheten som aldrig riktigt blir lika påtaglig någon annanstans. Möjligheten att knalla upp och ner på Åreskutan och sen svära en vecka efteråt för att man har träningsvärk i låren och rumpan. Det går inte i Skåne.
Så när flyget går in för landning mellan disiga tussar av moln på Frösön har jag gått från sinnestillstånd "döööööden" till det mer mogna "jag lär överleva". Jag tittar lite nostalgiskt på de små ljusplupparna i fjärran som är Östersund. Tills jag inser att vi kommer in från fel håll och det inte alls var Östersund utan någon ort jag inte har någon koppling till alls. Men det är tanken som räknas. För jag tänkte ju fina tankar om Östersund.
Vi taxar in till själva flygterminalen och står som fromma barn i en kö till matsalen för att stiga ut i regnet som slår likt iskallt strössel i ansiktet. Man ställer foten i en vattenpöl. Halsduken fladdrar iväg. Vinden går rakt igenom alla Stockholmsanpassade kläder och ett gnyl av "vad gör jag här?" slipper ur en.
Det är först när bilen har börjat bli varm och värmeslingorna i skinnsätena glöder gosig under rumpan som man kommer ihåg att det ju faktiskt var ganska bra. Det var nämligen bara ett kort återfall i "döööööden"-tänket. Det räknas inte.
För löven glöder i ljuset från bilens strålkastare och på avstånd ser man silhuetter av berg som redan fått en mjuk mössa av snö. Luften är kylig så att den nästintill känns krispig och på några stubbade fält går Bambi och hans mamma stilla i mörkret.
Det är ingen schlager att komma hem för mig. Snarare en omtumlande, lätt traumatisk resa där jag aldrig vet riktigt vart jag landar. Ibland önskar jag att jag vore en flyttfågel. Och följde med årstiderna åt rätt håll. Då skulle jag alltid veta att jag landade rätt.
Men nu är jag inte det. Jag gör det omvänt och landar emotionellt och geografiskt lite halvsnett.
Men så var jag ju ingen flyttfågel heller.
Annons
Annons