Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

På sökaruppdrag i Krönavajje

+
Läs senare
/
  • Är det en härd? Olof T Johansson, längst till vänster, frågar Anders Hansson om råd.
  • Nästan framme. Jan Persson vid rodret i den första båten. Längst fram i den bakre sitter Folke Fjällström och Olof T Johanssons hund Tjirri.
  • Utforskning av ett gammalt båthus, beläget vid sommarviste vid Burvattnet. Från vänster Folke Fjällström, arkeolog Ewa Ljungdahl och Jan Persson.
  • Fångstgrop för ren. För litet för älg, konstaterar Olof T Johansson, närmast i bild.
  • Jan Persson med hunden Tjirr och det gröna fjället Krönavajje i bakgrunden. Jan är som en far för Sökarna. Hans stora intresse för arkeologiska fynd som berättar den samiska historien har inspirerat andra samer både inom och utanför den egna samebyn Njaarke.Karta: Kjell Nilsson-Mäki
  • Lunch i gräset med arkeologerna. Irene Jåma, närmast, steker rencarbonader från Lierne.
  • Är det en härd? Olof T Johansson, längst till vänster, frågar Anders Hansson om råd.

De kallar sig Sökare, går helst ingenstans utan sond och får något särskilt i blicken när de kommer ut på fjället. Vissa skulle nog kalla dem lite besatta. Och kanske ligger det något i det, för en same som funnit länken till sin historia blir sig aldrig riktigt lik igen.

Det började för omkring tio år sedan hos Jan Persson i Njaarke sameby. Nu finns det sökare i princip i var och en av länets samebyar – de har till och med organiserat sig i en medlemsförening – Sökarna.

Det pågår en utgrävning i Burvattnet, i Svenskådalens naturreservat längst upp i Åre kommuns nordligaste del, långt utanför allt mobiltäckningsområde.

Ska man hinna dit och tillbaka på en dag måste man börja tidigt. Det är ingen enkel tripp. Ingen vet det bättre än Jan Persson i Valla, Offerdal, renägare och Njaarke samebys förre ordförande.

Burvattnet ligger inom samebyns åretruntmarker och han har gjort den här resan många gånger. Visserligen är det inte som förr, när samerna bar sina båtar mellan sjöarna. Nu har de båtar vid varje sjö, men båtturerna över dubbla sjöar är ändå förenade med en hel del slit.

– Det är inte utan att man gruvar sig lite för de här Mjölkvattenturerna, säger Jan Persson.

Jan Persson är som en far för Sökarna. Det började egentligen med honom och den så kallade Fjällinventeringen, som drog igång för drygt 10 år sedan, i samarbete med bland andra länsstyrelsens arkeolog Ewa Ljungdahl.

Få är så insatta och har hittat så många historiska fynd på fjället som Jan och hans fru Irene Jåma och Ewa. Tillsammans har de inte bara flyttat tillbaka den första kända samiska närvaron i Sösjöfjällen många hundratals år med pollenprover, utan också fått det arkeologiska intresset att sprida sig både inom och utanför den egna samebyn.

Intresset har bara vuxit med åren och den här dagen hoppas de på spännande fynd i den nu pågående utgrävningen.

I Undersåker hämtar jag upp mitt resesällskap, samiske konstnären Folke Fjällström från Vålådalen. Vi har dryga 90 minuters bilresa framför oss, över Kaxås och Rönnöfors till sydligaste delen av Stora Mjölkvattnet.

Där lämnar vi bilen och med de övriga börjar den långa färden över två sjöar: en timmes båtresa över Stora Mjölkvattnet, sedan gångmarsch förbi det stora dammbygget i Burvattnet.

Efter att ha korsat myrar och trampat på fjällstigar känns det konstigt att få slät betong under fötterna och ljudet av slamrande grävare i öronen.

I ett båthus längs stranden har samebyn två båtar, som tar oss vidare: ytterligare en timmes färd upp över Stora Burvattnet, sedan in i viken till vänster. Nu är det bara några kilometers marsch kvar till målet – utgrävningen vid Krönavajje.

I en vecka har arkeologerna från länsmuseet, Anders Hansson och Amanda Jönsson och byggnadsantikvarie Christina Persson legat ute på fjället för att gräva ut en förmodad boplats här, i skuggan av Krönavajje, det gröna fjället.

De hade stora förhoppningar om att finna en medeltida kåtaplats här. Det var baserat på en tidigare undersökning från Fjällinventeringen då man med hjälp av en kolbit daterade platsen till mellan 1200- och 1400-talet. Men den gamla boplatsen visade sig vara en betydligt yngre, tillfällig kåtaplats från förra sekelskiftet, början av 1900-talet.

Den var alltså inte mer än drygt 100 år gammal och utgrävningen kammade hem noll:

– Inte ens en spik! utbrister Anders Hansson, som bara kan konstatera att samerna lämnar få spår efter sig i naturen.

Ett par bitar Gustafsbergsporslin är praktiskt taget allt som finns kvar för att berätta den här platsens historia.

Botten av härden är nådd. Nu ska de bara lyfta på härdstenarna.

– Sedan tar vi och packar ihop!

Att det blev bom här betyder inte att området är ointressant. Tvärtom, säger Anders Hansson. Att välja utgrävningsplats i ett outforskat område är alltid ett vågspel. Det kan mycket väl ligga en 700 år gammal boplats bara 100 meter härifrån, eller närmare.

Det finns nämligen åtskilliga registrerade fynd som tyder på mycket gammal samisk närvaro här i omgivningarna. Det är en vacker och säregen plats och att folk valt att bo och verka här, i skuggan av det mytomspunna Krönavajje är lätt att förstå.

För Folke Fjällström är platsen extra meningsfull. Hans förfäder på faderns sida kommer härifrån, deras sommarviste låg just här, vid Krönavajje.

Och nu står Folke här – för första gången.

Folkes farfarsfar hette Pål Lorentz Pålsson, född 1843. Om vintrarna bodde han i Långsådalen, längre söderut, nära Åkroken i Offerdal. Han var barnbarn till legendariske norske lappen Lars Paalsen, född 1770 och kallad ”Fjellkongen” av norrmännen.

Den trefaldigt gifta Fjellkongen lämnade otaliga ättlingar efter sig. Hans förkärlek för att sprida sin säd generöst över hela Jämtland skämtas det fortfarande friskt om, även på denna utflykt.

Pål Pålssons son Jon for till Undersåker och blev lärare där i nomadskolan i Änge. Han var Folkes farfar.

Om detta och mer om sommarvistet Krönavajje kan man läsa i Lars Thomassons uppsats ”Den lapska bebyggelsen i Offerdal” i andra delen av En bok om Offerdal.

Han skriver bland annat att dessa Offerdalssamer var de som bodde mest avsides ur kyrkans synpunkt. Deras olydnad och sturska attityd vad gällde Christendomen gav prästen en hel del huvudvärk. De var till och med beredda att ta straffet – om de bara slapp examen. Enligt pastorn, Jonas Sellgren, var de en hopplös skara eftersom ”knappast någon annan plikt än spöslitning skulle kunna bringa dem till lydnad”.

Efter lunch i gräset med kokkaffe och Irene Jåmas nystekta rencarbonader börjar Sökarna bli rastlösa. Vi säger adjö till proffsarkeologerna och vänder – om än motvilligt – ryggen åt Krönavajje.

Vägen tillbaka till båtarna blir ett zick-zackande mellan otaliga tecken på samisk närvaro. Sökarnas tränade ögon läser av naturen och hittar mängder av fynd, både redan registrerade och oregistrerade, en del från så långt tillbaka som 500–600-talet. Det är kokgropar, härdar, renhagar och fångstgropar – för ren – inte för älg.

– Den är för liten för älg, konstaterar Olof T Johansson, som helt lämnat politiken och istället djupdykt in i arkeologin.

Det är Olof som tillsammans med arkeologen Ewa Ljungdahl har bildat medlemsföreningen Sökarna, som ska verka för att dokumentera och registrera samiska fornlämningar och kulturspår och sprida kunskap om dem.

Det finns mycket att göra, det är bara 25 år sedan samiska fynd började undersökas, säger Jan Persson. Men Sökarna håller på att skriva om både kartan och historien.

De är redan på god väg.

Annons
Annons
Annons