Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Nystart med ny kollega – vilken jävlar anamma

+
Läs senare

Ni är nog många som efter en lång sommar återigen landat i verkligheten. Många som bytt ut sovmorgonen mot väckarklockan, grillen mot spisen och vinet mot vatten. Semestern är över och vardagen ikapp.

Själv har jag avundsjukt blängt på er lovfirare samtidigt som jag jobbat hela sommaren. (Dock med undantag för en ljuvlig vecka, Yranveckan, som på allra finaste sätt tillbringades i Jämtland med familj, vänner, musik och öl. Men som sagt, i övrigt – jobb.)

Det har varit roligt så det är inte synd om mig, desto tråkigare för dem jag älskar allra mest som knappt sett röken av sin mamma/fru. Och arbetet fortsätter. För någon vecka sedan pangstartade jag det nygamla projektet som programledare i Bolibompa. Bästa jobbet som finns.

Extra roligt den här säsongen då vi har ett helt nytt ansikte i programledargänget – Lovisa. Hon är himla fin. Smart, rolig, vänlig, snygg, cool. Samtliga av dessa adjektiv berikar mitt liv ytterst och den glädje jag känner över att våra eminenta castare hittat denna nya programledartalang är mycket stor.

Lovisa har skrivbordet bredvid mitt på redaktionen, jag gillar att sitta bredvid henne, hon är en sådan som skrattar högt och skämtar lågt. Hon har mycket skinn på näsan och tidernas jävlar anamma.

En annan bra grej med henne är att hon är rullstolsburen. Jag är så otroligt stolt och glad över att vi i Bolibompa bryter mark i den här frågan. Visst har det figurerat tv-programledare med synliga funktionsnedsättningar tidigare, ttill exempel i CP-magasinet som gjordes av Jonas Franksson och Olle Palmlöf 2004.

Men i det programmet låg fokus på livet med funktionsnedsättning och även om jag tyckte att det var ett roligt och intressant program så motiverades personernas deltagande i produktionen av just deras funktionsnedsättning.

Så tänker inte vi. Lovisa jobbar med oss för att hon är en grym programledare. Vi vinnlägger oss alltid om att försöka skildra det Sverige vi lever i idag. Samtliga barn i det här landet ska kunna inspireras och känna samhörighet med oss, oavsett etnicitet, kön, intressen eller eventuell funktionsnedsättning. Och jag tycker att vi lyckas ganska bra, i synnerhet nu, med Lovisas hjälp.

Jag har inte umgåtts så mycket med rullisar förut. Man känner ju en och annan men jag har liksom inte hängt med dem på det där sättet man gör när man jobbar tillsammans. Har tänkt på det ofta förr men nu inser jag verkligen hur denna värld är skrämmande anpassad för oss med två fungerande ben.

Trottoarkanter, tunga dörrar, höga trösklar och nähä – här fanns visst ingen hiss. ”Nä, men Lovisa – om du väntar här nere då ...”

Tilläggas ska att Lovisa troligen är redaktionens mest vältränade person och att hon med sin inställning klarar det mesta, men jag som är nyintroducerad i denna värld av ständiga hinder blir jävligt förbannad. Lovisa säger att hon inte orkar bli det längre. Z

Annons
Annons
Annons