Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

När den tickande klockan blir helt livsavgörande

+
Läs senare

Trettio. Två. Trettio. Två. Trettio. Två. Siffrorna ekar som ett mantra i mitt huvud. Trettio. Två. Trettio. Två. Trettio. Två. Jag har gått kurs, livräddningskurs och känner mig som en superhjälte. Trettio kompressioner. Två inblåsningar. Trettio kompressioner. Två inblåsningar. En alldeles okomplicerad handling som kan innebära skillnaden mellan liv och död. Man vill såklart aldrig hamna i en sådan situation att man tvingas nyttja dylik kunskap men det känns så oerhört tryggt att besitta den. Utan kunskap skulle i alla fall jag ha svårare att agera i en nödsituation, av rädsla för att göra fel, av osäkerhet, av vad vet jag? Men mantrat – trettio, två – kommer få mig att våga, det är jag övertygad om. Fast jag vet förstås att man alltid ska våga, trots att man inte gått utbildning med spritade gummidockor och låtsasmobiler att ringa 112 på. För det är ju alltid bättre att göra något än inget.

Och så har vi defibrillatorerna – hjärtstartarna, så enkla att ett barn kan hantera dem. Finns det hjärtstartare på ditt jobb? Om inte – tjata på chefen tills det finns det. Tänk alltså, hjärtstartare, en alldeles okomplicerad mackapär som kan innebära skillnaden mellan liv och död. Borde sitta en i varje gathörn.

Sedan ett par år tillbaka pågår i Stockholm ett forskningsprojekt som heter SMSlivräddare, vem som helst som gått hjärt- och lungräddningskurs kan anmäla sig för att med hjälp av mobil positioneringsteknik kunna kontaktas om någon i närheten får ett hjärtstopp. Tänk er att jag är på affären och köper mjölk och en herre ett kvarter bort får hjärtstopp, någon ringer 112 och då får jag, samt alla andra som befinner sig inom 500 meter från olycksplatsen, ett SMS med adressinformation samt kompletterande uppgifter så att man snabbt kan skynda dit och hjälpa till. Briljant idé om ni frågar mig. Ungefär 10000 hjärtstopp sker utanför sjukhusväggarna i Sverige varje år och trots att statistiken förbättras hela tiden är den knappast så ljus att den kräver solglasögon, ungefär 5-10% överlever. Det är såklart den tickande klockan som är problemet, för det tar alltid lite tid för en ambulans att komma fram, eller väldigt lång tid, i synnerhet när vi talar om de Jämtländska skogarna. Och för varje minut som inget görs minskar chansen för överlevnad med tio procent. Det är inte många minuter som ska passera innan det är tack och god natt alltså.

Tror kanske ingen av er ränner iväg och bokar in er på närmsta kurs efter att ha läst det här men tänk lite på saken, se dig själv ligga där på trottoaren utan andning, utan puls, hur skulle du vilja att människorna omkring dig agerade?

Annons
Annons
Annons