Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Modebloggshierarkin

+
Läs senare

I modebloggssammanhang skulle jag nog numera räknas som gammal i gemet. Jag är en av dem vars bloggarkiv sträcker sig tillbaka några år. Där man kan se hur jag gått från osäker novis till experimentell och trendbesatt via en hel andra massa steg till det jag är idag. En modeblogg? Jag vet inte om jag får kalla mig det men bryr mig faktiskt inte så mycket heller.

Det jag vill komma till är att jag genom mitt bloggande inom den mest maktfulla blogggenren har lärt mig ett och annat om den här världen. Jag har sett de som kommit och gått, nattsländorna som alla läste ett tag och de som dök upp för att stanna. Betraktat Elin Kling och hennes gelikars spikraka väg mot toppen. Förundrats över dem som är kopior av varandra. Klubbarna av inbördes beundran och den lilla klicken av extrem elit.

På ett sätt gör allt det här mig glad. För hurra, äntligen ett område där vi tjejer dominerar tveklöst! Modebloggvärlden är vår och vi kan tjäna pengar, få ett inflytande och göra oss hörda.

Men, som alltid finns det ett men.

I det här fallet så innebär det att på topplistan över de 20 största så skiljer sig nästintill ingen mer från den andra än vissa gradnyanser av hårfärgen. Bortsett från det är det ungefär och exakt densamma. Det är Balmaininspiration och jakten på de perfekta jeansen. Chailattes och Whyredutförsäljning.

Och jag har skrivit om det en hel del gånger förut. Det här tråkiga normativa.

Det som gör mig bekymrad är vad detta egentligen är för sorts förebildspektrum vi ger till den yngre målgruppen som läser. För de flesta som följer de här bloggarna på topp 20 år inte särskilt gamla. Jag slår vad om att en och annan förälder höjt ett ögonbryn när dotter på 14 år önskat sig klumpiga Acneskor. ”För sådana har Elin Kling och Michaela Forni”.

När jag säger att det inte är mycket annat än hårfärgen som skiljer de stora åt är jag mer seriös än vad ni antagligen tror. För att som lyckas som modebloggerska i det jämtlika Sverige ska du helst av allt passa in i modellen där storleken i nacken säger 34, benen är i stil med Bambis och hudfärgen är vit (ja, när den inte är spraytannad alltså.). Visst har vi tjejer makt i vårt lilla sagoland av modebloggning. Men för att ta sig dit så är det en segregation av sällan skådat slag.

Ingen säger ”du väger för mycket” eller ”handla mer på Topshop” men under ytan känns det som att sådant, bland mycket annat, är oskrivna regler.

För att lyckas så ska du vara en av dem. En av dem med storlek 34 på H&M-trendtröjorna, 25 i tumstorlek på jeansen och förmågan att gå i 12 centimeters klackar dygnet runt.

Annons
Annons
Annons