Annons
Annons
Annons

Ett särskilt syndrom som kostar både kraft och pengar

Vore landstingsledningen stolt över förra årets bokslut skulle det väl vara konstigt. Jag tror inte att landstingsrådet Harriet Jorderud behöver påpeka att de inte är nöjda. Jag läste en artikel där hon delgav länsborna den föga överraskande ståndpunkten. I samma artikel ville hon uppmärksamma oss på olika positiva resultat under förra året, till exempel att Jämtländska doktorer skriver ut minst antibiotika i landet och att landstingets samtliga miljömål är uppnådda.

Jag tror man ska ta alla uppgifter som kommer därifrån med en nypa salt. Kan man kalva bort sju och en halv miljon i månaden under ett helt år (totalt drygt 90 miljoner förra året) kanske inte sammanställningar och olika räkneexempel är sånt man ska be att få tryckt i tidningen. Uppnådda miljömål är nog bra, men fråga en som står i vårdkön eller sitter i timmar på akuten om det går bra att vänta lite längre: "Vi har några miljömål att klara av först". Alla kanske inte gör vågen för att miljömålen uppnåtts.

Jag tror inte att landstinget har någon specialist och jag tänker inte heller söka för åkomman. Men den är både dyr och i många fall rätt pinsam.

När en människa drabbats av den neuropsykiatriska sjukdomen Tourettes syndrom kan symptomen bland mycket annat vara konstiga ryckningar. Man kanske måste blinka eller harkla sig hela tiden. Det kan också yttra sig i att de drabbade inte kan hålla truten utan de säger konstiga saker hela tiden. En i alla stycken hemsk sjukdom som kan ställa till massor av obehag både för den drabbade och dennes närstående. Jag tror jag har upptäckt en underdiagnos som jag har kallat Auktionstourettes syndrom.

Jag är en av de drabbade och det märks på att utrymmet hemma blir allt mindre medan det numera finns massor av luft i plånboken.

Precis som i den klassiska varianten yttrar sig min Tourettes genom olika ryckningar och rop som ställer till det både för mig och min auktionspartner. För mig för att det blir dyrt och för henne genom att hon får bära hem allehanda onödigt skräp som jag råkar ha ropat in.

"Har jag hundra kronor för den här gamla värdelösa skinnjackan?"

"Japp". Pang.

Och där sitter jag med en gammal värdelös skinnjacka.

"Har jag hundra kronor för den här gamla värdelösa radion?"

"Japp". Pang.

Och där sitter jag med en gammal värdelös radio, stor som en ponny.

"Har jag hundra kronor för den här gamla värdelösa pianopallen?"

"Japp". Pang.

Och där sitter jag med en gammal värdelös pianopall.

Så där håller det på, endera tills plånboken är helt tom eller partnern hotar med att ringa polisen.

Men jag har gjort ett sådant där Antikrundanfynd också. Jorå, ibland har man tur.

En tavla jag ropade in för 75 spänn visade sig vara värd flera tusen. Då känns mitt syndrom ganska lätt att dras med.

Annons
Annons
Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons