Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

En dalkarl som får stråna i nacken att resa sig

+
Läs senare

I övermorgon skulle Jussi Björling ha fyllt 100 år.

Är ni som jag sådär lagom sångintresserad vet ni vem jag menar när jag säger att han är grabben som sjunger "Oh helga natt" på julafton. Och han gör det så häftigt att Christer Sjögren och andra som provat på stycket förmodligen önskat att de inte försökt. Kring jul varje år reser sig stråna i nacken när Jussi vräker på de sista takterna i jullåten. Sådär oerhört kraftfulla och höga toner som man knappt tror är möjliga för någon människa att klara av. Många som kan sin operahistoria menar att Jussi skulle ha sjungit både Caruso och Pavarotti av scenen och få säger emot om man besserwissrar och säger att Jussi är den största musikexport Sverige någonsin haft, Birgit Nilsson och Roxette inräknade.

Att en liten dalkarl från Borlänge som varit död i 50 år fortfarande av många betraktas som det förnämsta som någonsin stått på en operascen får det svenska hjärtat att klappa lite extra. Världen låg för hans fötter och vilket operahus som helst i hela världen gjorde vad som helst för att få honom att sjunga just där. Men framgången hade ett pris. Man får ingenting gratis och efter ett slitsamt leverne dog han en vecka efter min födelse, närmare bestämt den nionde september 1960. Så han har varit borta ett bra tag .

Det var väl knappast för att åka runt till världens tjusiga operahus som jag försökte inleda min sångkarriär ganska exakt 17 år efter legendens död. Skälet var betydligt enklare, men det krävs ganska mycket tåga för att över huvud taget gå upp och provsjunga framför en körledare. Men jag räknade med att vinsten skulle bli betydligt större än insatsen det kostade att visa upp den guldstrupe jag var övertygad om att jag fötts med. I kören var det mängder av tjejer som man inte ens kom i närheten av om man inte sjöng. "Jacken" var en gammal klasskamrat till mig och jag bara tänkte på den lycka hans sångkonst hade skänkt honom. Han var officiellt världens enda manliga Frösöflicka. Snacka om att vara en tupp i hönsgården.

Jag tänkte mig ungefär något liknande där jag darrande och armsvettig stod framför körledaren och hans flygel. Jag var så nervös att jag inte ens nu i denna stund kan erinra mig vad han ville att jag skulle sjunga. Det är inte ens säkert att det var någon sång. Det kan helt enkelt ha varit så simpelt som att jag skulle försöka pricka den ton han spelade. Förmodligen ville han veta vilket omfång hans eventuella körmedlem låg inne med.

Jag har som sagt mycket fragmentariska minnen av vårt första möte, antagligen var jag väl inte mycket bättre att sjunga då än jag är i dag. Det blev väl något krax som knappast lät som den ton han smekte fram på sitt instrument. Att sjunga var helt enkelt inte min grej, men han såg hur ledsen jag blev och fick en snabb idé. Jag kunde få spela tamburin så jag blev körens rytmsektion några månader. Men än har de inte ringt från Sydneys operahus eller la Scala och sökt en tamburinist så jag lär väl inte komma närmare operan än livesändningarna i Bräcke Folkets hus.

Annons
Annons
Annons