Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

"Det handlar inte om att man byter något - utan om att man rättar till"

/
  • Immanuel Brändemo är mitt i en könskorrigerande behandling. Det är en lång process som inte bara handlar om operationer:– Många tror att först är man tjej, sen åker man till sjukhuset och rullas in till operationsbordet som tjej och ut därifrån som kille. Men det är inte så det fungerar. Det könet som spelar roll är det man känner sig som. Det kroppsliga kan man behöva rätta till för att man ska må bra, säger han.
  • Transpersoner blir ofta utsatta i vardagen på grund av att det finns starka normer för hur kvinnor och män ska vara. Att gå på offentlig toalett kan till exempel vara problematiskt.
– Om man går in på damtoaletten kanske tjejerna utbrister
  • För att få ansöka om att byta juridiskt kön i Sverige krävs att man har fått diagnosen transsexuell. Det krävs också att man är över 18 år, ogift, steriliserad och svensk medborgare. Detta enligt en lag från 1972. Immanuel Brändemo hoppas på en ny lag som gör det lättare för transsexuella och andra transpersoner att få den könskorrigerande vård de behöver.
  • Hatbrott mot HBT-personer är ett stort problem. Immanuel Brändemo anser att han har kommit lindrigt undan, men känner många som fått höra kränkande saker, blivit illa behandlade eller utsatta för våld på grund av sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. I årets Prideparad uppmanade RFSL Ungdom folkhälsoministern att ta sitt ansvar och förbättra HBTQ-ungdomars hälsa och livssituation.

Immanuel Brändemo insåg tidigt att han var transsexuell. Den kropp han föddes i stämde inte överens med det kön han uppfattade sig som. Men vägen till att få en könskorrigerande behandling har varit lång och kantad av kränkande möten med vårdpersonal och stelbenta myndigheter.

Det är en småkylig sommarmorgon i Stockholm. Om några timmar kommer temperaturen att stiga när tiotusentals människor intar gatorna i årets Prideparad. En av dem är Immanuel Brändemo – men för honom är Pride mycket mer än en glammig parad.

Han har besökt Stockholm Pride sedan 2007. I år har han arrangerat en föreläsning om tvångskastrering av transsexuella, deltagit i en debatt om namnlagen och medverkat i ett panelsamtal om psykisk ohälsa. Bara för att nämna några saker.

– För mig är inte paraden det stora. Pride behövs för att skapa en bättre förståelse av vad HBT är för något, att det inte bara handlar om bögar, säger han.

Själv är Immanuel Brändemo transsexuell. Ordet till trots har det ingenting med sexualitet att göra. Transsexuella upplever att det kön de gavs vid födseln inte stämmer, och behöver därför göra en könskorrigering. Immanuel Brändemo är mitt i en sådan behandling. Han börjar äntligen passera som kille och blir glad varje gång människor använder rätt pronomen när de talar om honom.

Han använder sällan uttrycket "byta kön" om den process han går igenom.

– För de flesta transsexuella handlar det egentligen inte om att man byter något utan att man rättar till. När kroppen krockar med det kön man känner sig som, måste man ändra kroppen, förklarar han.

Vi sitter på en stenmur i en park och pratar. Immanuel Brändemo är trött efter den intensiva Prideveckan, men utstrålar ändå energi och engagemang. Till vardags skriver han flera blogginlägg per dag om transfrågor, han är kunnig som få inom området.

Immanuel Brändemo är född och uppvuxen på Frösön. Som treåring upptäckte han att föräldrarna verkade tro att han var tjej. Men han förstod inte riktigt varför. Under hela uppväxten funderade han mycket över sin könsidentitet. Han insåg själv tidigt att han inte var tjej, även om det var vad omgivningen trodde, men han visste inte heller vad det innebar att vara kille och hade inga ord för att beskriva det han kände sig som.

– När jag kom i puberteten tyckte jag det var väldigt jobbigt att ha en kropp som utvecklades åt fel håll – som jag kände det. Jag började försöka ta reda på hur man gör en könskorrigering, berättar Immanuel Brändemo.

Högstadietiden i Östersund upplevde han som enormt likriktad. Alla förväntades vara heterosexuella och det fanns ett stereotypt ideal för hur killar skulle vara. Immanuel Brändemo tror inte att det här är något specifikt för Östersund utan att det gäller för många samhällen där genomströmningen av människor är liten.

– Det var en mansroll som gick ut på att man skulle vara rätt macho, köra skoter och snusa. Enligt de idealen är jag inte särskilt maskulin. Som transkille är det svårt at göra sig själv synlig i sådana sammanhang, att få folk att uppfatta en som något annat än tjej, säger Immanuel Brändemo.

Efter studenten flyttade Immanuel Brändemo till Dalarna. Där började en insikt växa i honom; en insikt om att han var värd att må bra och därför måste söka vård. Han tog kontakt med psykiatrin i Falun för att få en remiss till ett utredningsteam i Uppsala som genomförde könskorrigeringar.

– Jag berättade att jag är transsexuell och känner mig som kille. Men psykologen tittade på mig och sa "nej, du är inte transsexuell". Hon började argumentera att jag hade så stora bröst, som att det hade något med könsidentitet att göra, säger han.

Kuratorn ifrågasatte honom också med hänvisning till att han hade pojkvän. Hon menade att det inte var önskvärt att han "blev homosexuell".

Ett liknande bemötande fick Immanuel Brändemo från ytterligare två personer inom psykiatrin.

– När jag hade fått höra att jag inte var transsexuell av tre personer oberoende av varandra, tänkte jag att jag skulle försöka leva som tjej. Jag köpte kjolar och försökte lära mig att sminka mig. Men en kväll ropade en person "jävla transa" efter mig på en tågperrong, trots att jag verkligen hade ansträngt mig för att vara tjej. Det fick mig att inse hur otroligt svårt det skulle bli, berättar Immanuel Brändemo.

Ändå fortsatte han att försöka leva som tjej i flera år, eftersom han inte såg några andra alternativ, men mådde allt sämre. Till slut blev han utbränd och sjukskriven.

Immanuel Brändemo berättar lugnt och sakligt sin historia. Men han pratar hellre om transpolitik i stort än att diskutera hur han tidigare har mått. Det finns där i hans bakgrund, men på senare år har han också upplevt flera framgångar – såväl personliga som för transrörelsen. Under Prideveckan har till exempel frågan om tvångssterilisering av transsexuella lyfts upp i medierna. Enligt en lag från 1972 måste man vara steriliserad, det vill säga sakna förmåga att fortplanta sig, för att få byta kön juridiskt. Man ska också vara svensk medborgare, ogift och ha fyllt 18 år.

– Tvångssterilisering är en av de största frågorna som rör transsexuella. Just det kravet har varit väldigt problematiskt. Jag känner många människor som blir berörda av det här och det tar väldigt hårt på många, säger Immanuel Brändemo.

• Det verkar som att staten kontrollerar transsexuellas kroppar väldigt hårt. Varför tror du det är så?

– Det var först 1975 man avskaffade tvångssteriliseringar i Sverige officiellt sett. Den här lagen från 1972 kom alltså till på den tiden då man fortfarande tyckte att det var okej att sterilisera människor för att de var fattiga, utvecklingsstörda eller psykiskt sjuka. Lagen stiftades i den andan. Sen har det bara legat kvar och ingen har riktigt tagit tag i det, eftersom det är en relativt liten grupp som är berörda av det här, konstaterar Immanuel Brändemo.

I en utredning föreslår Socialstyrelsen att kravet på sterilisering ska tas bort. Det ska också bli lättare att få könskorrigerande behandling. Immanuel Brändemo hoppas att utredningen leder till en ny, bättre lag som utgår från vad människor behöver för att må bra.

För honom själv tog livet en positiv vändning 2006. Han hade då knappt vågat träffa människor på två år, men kom på att han kunde starta en blogg.

– Jag upptäckte hur skönt det var att skriva av mig om saker jag inte kunde prata om med någon, och fick vänner på nätet som såg mig som den jag var. Tack vare bloggen började jag känna en slags självkänsla. Då bestämde jag att jag skulle söka vård igen och verkligen kämpa, berättar han.

Efter att ha flyttat till ett nytt landstingsområde fick Immanuel Brändemo slutligen en remiss till utredning i Uppsala. Nu är han mitt uppe i en könskorrigerande behandling som bland annat innebär att han får testosteronsprutor med jämna mellanrum. Sedan i höstas får han också heta Immanuel officiellt, dock först efter att regeringsrätten tog upp ett liknande fall och beslutade att myndiga personer fritt ska få välja förnamn utan att behöva ta hänsyn till sitt juridiska kön.

– Det var en väldigt stor seger, säger Immanuel Brändemo.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons