Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Den söndergrusade blankisen och längtan efter det perfekta sparkföret

+
Läs senare
/
  • Jag spanade länge innan jag slog till. De begagnade sparkarna var få.

“Det är inget vidare sparkföre i dag va?” Mannen rullar ledigt sin rullator medan jag försöker åka spark. Jag måste tyvärr ge honom rätt. Framfarten bryts av krockar med små, ilskna

gruskorn. Tvärstopp. Det brukar gå att hitta stråk av is eller snö som fungerar för åtminstone en av medarna. Jag är entusiast så jag har utvecklat tekniker för att ta mig fram. Men inte i

dag. Söndergrusad blankis överallt.

Jag minns inga tvärstopp när jag svischade nerför backarna till skolan i Odensala på 80-talet. Minns bara farten och fördelen av att ha nerför hela vägen. Långa tåg av sparkar i

stora grusbacken – där det rimligtvis någon gång måste ha funnits ett gruskorn som stack upp, eller? Men inga tvärstopp.

Sparken är en sån utmärkt farkost när jag nu som vuxen på isiga vägar i nån slags låtsasvinter fraktar trötta skolbarn och matvaror hemåt i skymningen. Skillnaden mellan att halka hem med tunga kassar och hungriga barn och att rytmiskt elegant nästan flyga hem tillsammans i det perfekta sparkföret är enorm. Och även om sparkföret inte är perfekt utan bara drägligt är sparken helt klart att föredra.

På äldre dar sparkade min farmor året om. Sommartid fick hennes vita spark hjul och blev en springare, ett stöd och en bärare. Som jag förstår det en jämtländsk uppfinning – det enda patentet hos PRV för “sparkstötting med hjul” registrerades tidigt 90-tal på uppfinnare Ruben Andersson, Frösön. Till skillnad från rullatorn ger hjulsparken möjlighet att glida fram, men farmor asfaltsrejsade nog aldrig med sparken på Odensalas gångvägar.

Min egen spark, en Orsaspark i blankslitet trä, köpte jag begagnad tillsammans med en mindre spark i sämre skick som nu svävar i sparkhimlen där snön alltid är gnistrande hård.

Jag spanade länge innan jag slog till. De begagnade sparkarna var få. Jag hade tänkt mig att de kanske bara skräpade runt i uthus och slumpades bort, men icke.

Annat var det på 40-talet när sparken hade sin storhetstid. Då drällde det av dem på stan. I april 1947 blickar en polisman med bister min upp ur ett hav av sparkar på drift som samlats ihop på Rådhusets baksida. Rubriken i ÖP: “Polisen tog hundratals herrelösa sparkar”.

Tydligen lämnades de bara vind för våg. Som sommarkatter i augusti när sparkföret dog ut i april. Eller var det kanske bara en vild version av nutidens lånecyklar och bilpooler? Fria att

ta om man hittade en?

Sparken har sina rötter i norra Sverige och Finland och utvecklades under senare hälften av 1800-talet. I det sena 1800-talet hade såväl AIK som Djurgården och Östermalm i Stockholm

egna sparkstöttingklubbar där man tävlade på banor om halvannan mil. För sju år sedan sattes ett världsrekord för ångdriven spark i Jämtland på Mosjön: 105 km/tim. Ett världsrekord för “manuellt framdriven spark” sattes 1995 av Nils Masgård; 86,76 km/tim i den branta backe som kallades “Väggen” på Hundfjället i Sälen. 1993 satte de boende i Lycksele samman 1085 sparkar på rad – där ligger Östersundspolisens “jätteskörd” från 1947 i lä.

Nationalencyklopedin menar att sparkstöttingen “i dag endast (förekommer) på landsbygden och bland vinterfiskare”. Men det där stämmer ju inte. Jag bor till exempel i en stad och vinterfiskar inte. Det finns allt små motståndsfickor mot de söndergrusade gångvägarna kvar. Som längtar efter rytmisk rörelse och att flyga fram över perfekt sparkföre.

Annons
Annons
Annons