Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Är det fel att vara singel och kräsen?

+
Läs senare
/

Är det inte dags för er att skaffa barn nu?

En sådan där innerligt känslig fråga som kan slå så fel. Jag insåg det inte själv förrän jag klampade i klaveret och ställde den frågan till ett par som jag senare fick veta hade försökt bli gravida i över två år. Numera håller jag tyst, för vad vet man? Anledningarna till varför de är barnlösa kan ju vara oändliga. Min kompis, som är singel och kring 30-strecket, berättade att hon besökt sin familj söderut under julen.

Efter det som kändes som det sjuttiofemte singelskämtet på hennes bekostnad bland föräldrar, mostrar, farbröder, syskon och kusiner med respektive, fick hon till sist nog, reste sig och lämnade bordet. Det finns alltså en fråga till som kan slå väldigt fel; Är det inte dags för dig att träffa någon snart? Vad är det som säger att man inte vill något hellre än att träffa någon? Att man känner sig som ett ufo bland alla par man umgås med? Vad är det som säger att det inte framkallar extrem ångest att sitta på släktmiddagar bland yngre syskon som fått barn medan man själv är där ensam?

Tänk om man har träffat någon under en tid, som sen visade sig inte var något att ha? Eller för all del, tänk om man just har blivit dumpad? Jag minns att morfar brukade frågade mig om det inte var dags att gifta mig och jag svarade likadant varje gång; Ja, men jag måste ju ha någon att gifta mig med först och så skrattade vi gott tillsammans medan han berättade om någon pöjk i granngårn som han kunde tussa ihop mig med. Det tog jag aldrig illa upp över, den äldre generationen har ju lite andra referensramar.

Men att i flera sociala sammanhang behöva stå pall för samma sorts skämt kan till slut såra, även om ingen menar något illa. Har man dessutom lite självironi och råkar driva med sig själv som det konstanta femte hjulet vid något tillfälle, tolkar folk det som att man sagt ja till att låta alla andra göra det för all framtid.

Jag råkar ju nämligen själv höra till den kategorin som är singel och kan definitivt relatera till det här. Jag trivs väldigt bra med mitt liv som det är, med noll kompromisser och total frihet över min egen tid, men det är klart att man längtar till den dagen man träffar honom med stort H. Men i väntan på det har jag upptäckt att jag också blir måltavla för följdfrågan; Men Maria, är det inte så att du är väldigt kräsen också?. Stopp. Paus.

1) När blev kräsen något negativt i det här sammanhanget?

2) Vad är alternativet?

Jag menar, om man vill kalla mig kräsen för att jag inte är nöjd förrän det pirrar i magen och mitt leende går från öra till öra varje gång jag nämner personens namn – så visst. Men jag har liksom inte träffat någon som fått mig känna så på senare år och jag kan inte nöja mig med någon bara för att han är trevlig, snygg, vettig, har en trevlig familj eller ett bra jobb. Jag har massor av trevliga, snygga, vettiga personer i mitt liv, men kärlek är väl inte att nöja sig bara för tvåsamhetens skull?

Missa inte LT:s nya app för Iphone och Android:

Klicka här för att ladda hem för Iphone

Klicka här för att ladda hem för Android

Annons
Annons
Annons