Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

43 år som fotograf på LT – nu börjar nedräkningen

+
Läs senare

På redaktionens morgonbön säger nyhetschefen:

– Du Janne. Nu när det närmar sig din sista arbetsdag här på LT så kan du väl skriva ner några minnen i en krönika? Det är intressant att höra vad du har varit med om under den här tiden.

Hur sammanfattar man 43 års jobb i en liten krönika? Det är naturligtvis omöjligt, men det går väl alltid att försöka att skumma lite på ytan. Så det är bara att sätta igång med att försöka minnas.

När dåvarande ekonomichefen Mårtensson i maj 1970 kallade in mig på sitt rum för att han hade en del synpunkter på ett jobb jag hade gjort som frilans, så avslutade han samtalet med att berätta att jag var anställd från och med nästa måndag.

Sedan dess har jag haft världens bästa jobb. Visserligen var det tufft första åren när vi fotografer fick börja sex på morgonen utom på måndagar, då vi skulle vara på jobbet redan fem. Dessutom jobbade vi varannan helg, från fredag morgon till söndag kväll.

Anledningen var att vi, förutom att framkalla film och kopiera bilder, även gjorde klichéerna till tidningen.

Första åren var upplagan inte mycket att skryta med, drygt 10 000, men den kröp sakta uppåt. För varje år steg upplagan med några tusen exemplar och när vi fick vår offsetpress blev det en dramatisk ökning.

I början av 1980-talet var vi helt plötsligt förbi Östersunds-Posten och vi passerade 30 000-gränsen. Något som vi från början trodde var helt omöjligt och vi skrev ett stycke svensk presshistoria.

För övrigt har konkurrensen med ÖP varit den största drivkraften under de här åren, och känslan när vi slagit dem med en bra nyhet har alltid varit lika skön.

Det mest spännande under den här tiden har varit övergången från det analoga fotot till den digitala behandlingen av bilder.

I början av 1970 var det 6x6 negativ och varje filmrulle hade 12 bilder och kameran vi använde hette Rolleiflex. Sedan kom småbilden och då var det Leica som gällde. Kanske den bästa småbildskameran som någonsin har tillverkats. Under flera år stod utvecklingen på fotot stilla innan motorkameran kom och nu var det Nikon och Canon som blev våra arbetsredskap. Jag och många andra fotografer var tveksamma när den digitala kameran först kom.

Det berodde på den urusla kvalitén, men det blev snart bättre och nu skulle nog ingen vilja ha tillbaka den gamla hanteringen med film och pappersbilder i mörkrummet.

Ibland brukar jag fundera på hur många årsmöten, bilolyckor och bränder jag har varit ute och bevakat. Men det är svårt att överblicka. Tusentals har det blivit i alla fall. Vi har varit ute på glashala vägarna när andra kört i diket och åkt på bevakningar som ska göras, både i snöstorm och 30 graders kyla.

Den vanligaste frågan jag fått under den här tiden på LT är vilket jobb som har varit roligast. Det är också svårt att svara på eftersom varje möte med människor ute i bygden kan vara både dramatiskt och annorlunda. Det är väl knappast det svaret som frågeställaren tänkt sig.

Men ett jobb som har stuckit ut var när jag och en kollega fick följa med en pilot på en Jumbojet över Atlanten. Det här var någon gång under 1980-talet. Vi var ute en vecka och bodde på Broadway i New York.

Reportaget fick sex sidor i tidningen. Det var den tiden då ekonomin inte var något större problem och vi gjorde bra vinster utan presstöd. Då var det inte var så svårt att övertala cheferna till att få göra lite guldkantade jobb. Under samma tidsepok var jag också en vecka på Island och tre veckor på OS i Kanada.

Under en sommarledighet i början av 2000-talet ringde dåvarande chefredaktören Birger Ekerlid och berättade att han och övriga ledningen hade fått en idé.

Tidningen skulle inrätta en ny tjänst, en länsreporter som skulle åka runt i hela länet och göra reportage. Birger undrade om jag var intresserad. Jag svarade att det gick väl alltid att prova på.

På den vägen är det och jag upptäckte att det var lika roligt att skriva som att ta bilder. Efter några år fick jag ta ansvar för Krokoms kommun och jag tackade ja även till den utmaningen, på det villkoret att jag slapp skriva om det politiska livet i kommunen, vilket tidningen godkände.

I framtiden kommer det att vara ett krav att alla fotografer ska kunna skriva och de skrivande ska kunna ta egna bilder. Det känns bra att redan tidigt ha fått jobba på det sättet.

Den mest dramatiska händelsen under den här tiden, var då jag som ung och grön fotograf fick åka till ett drama i Krokom. Det var en kväll i april 1971. Där var det en man som förskansat sig i sin villa och skjutit en polis till döds och skadat en annan. Mer om det i reportaget intill.

Jag har alltid tänkt att jag någon gång ska skriva ner hur kontakten med myndigheterna har fungerat under de här åren. Det är ju så att nästan allt som skrivs ska ha en kommentar av någon tjänsteman eller politiker. Många gånger hänger den här kommentaren på om artikeln ska kunna bli klar i tid.

Men det händer dagligen att den person man söker inte svarar av olika anledningar och tiden rinner iväg. I min privata lista över de som är mest tillgängliga ligger länsstyrelsen i toppen. I botten kommer polisen, man ska ha en väldig tur om det går att få en kommentar från polishuset.

Det bästa med det här jobbet har varit kontakten med läsarna. Deras samtal om tips på både små och stora händelser i länet har varit helt fantastiska. Visserligen ringer en del hem, både helger och kvällar, men det kan det vara värt när det kommer en bra nyhet.

Nu efter 43 år i jobbet så kommer det naturligtvis att kännas vemodigt att lämna sin arbetsplats. Förhoppningsvis kommer tipsarna att fortsätta att ringa och med lite tur så kommer det in någon bra story då och då. Tips som jag som frilans kan åka och göra och därmed försvinner inte kontakten med tidningen eller läsarna helt.

Annons
Annons
Annons