Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Aktivister skapar eftertanke

+
Läs senare

"Om 40 år är havet dött. All fisk är upptagen, valarna borta och om jag får barn nån gång kommer havsbjässarna att vara lika overkliga som dinosaurier".

19-åringen doppar tepåsen i koppen och fortsätter läsa tidningen. Han tittar upp igen när han hittar en artikel om att det ska skjutas ännu fler vargar. "Vad fan håller ni på med"? frågar han. Förut när jag var ung kunde jag också fråga så. Men nu är det jag och de i min generation som är ansvariga.

Det är vi jag och mina jämnåriga som har blivit de där som man föraktade när man var ung. De där som skövlade, sköt, förstörde och utrotade. De där som inte fattade sammanhangen. De där som ryckte på axlarna åt att orangutanger och andra apor används i djurförsök, att haven håller på att fiskas ut och bli lika stendöda som en dammig krater på månen, att minkar på pälsdjursfarmer äter varandra levande, att grisar behandlas som skräp, i djurfabriker som inte är något annat än dödsläger.

Är det så att man med automatik och högre ålder inte märker att mycket är fel, att man inte orkar bry sig? Yngre personer – verkar i alla fall – förstå sammanhangen och orkar agera. Även om aktionerna ibland går fel, som när man släpper ut tiotusen minkar som blir överkörda på E 4: an. Men frågan är om deras uppsåt är att rädda livhanken på varje inspärrad mink. Jag tror inte det. De vill visa på någonting som har gått fel och för att nå uppmärksamhet, för att kunna peka på problemen får det en oerhört mycket större genomslagskraft om man klipper upp minkburar än att man står på nåt iskallt torg och fryser med handmålade plakat i händerna.

Det är genom sådana här aktioner de får grabbar i min ålder att stanna upp och tänka till. Vissa av oss förfasas, blir rädda och tycker att polisen ska spärra in missdådarna. Andra tänker till och det kan bli de som är räddningen. De som inte utan vidare köper utrotningshotade fiskarter, de som inte tycker det är okej med vargjakt eller nöjesjakt i någon form, de som sopsorterar, inte kör sina bilar på tomgång, de som tycker att man ska leva så mycket i samklang med naturen som möjligt. De menar såklart inte att vi ska flytta tillbaka till grottor och leva på enbär, utan att man inte ska ta naturen och vad den ger för givet. Aktionerna löser så klart inga problem. Myndigheterna fortsätter jaga aktivisterna. Men vi som glatt stoppar i oss julskinka och ger bort jackor med pälsdetaljer, kanske tänker efter. Och slår en tanke rot kan den göra skillnad. Så oavsett vad man tycker om aktivisterna. Att de är rödblommiga drömmare eller stenhårda, livsfarliga terrorister, så gör deras aktioner att folk som tidigare kanske aldrig ens hört talas om minkar börjar tänka. Och det är det viktigaste. För tänker vi så finns vi. Kanske också i framtiden.

Annons
Annons
Annons