Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

1. Vilken svensk roman/diktsamling tycker du är typisk för 00-talet? 2. Vilken svensk roman/diktsamling minns du helst från 00-talet?

+
Läs senare
/
  • Christer B. Jarlås,  kulturskribent på LT:1. Ulf Lundells ”Vädermannen”. Hans bästa roman på 30 år och en feber- termometer rätt in  i 00-talets stundtals alltför feta bakdel.2. Allt av Kjell Westö. Han inledde decenniet urstarkt med ”Vådan av att vara Skrake” 2000 - en av de bästa romaner som skrivits på svenska någonsin. Och den senaste årets ”Gå inte ensam ut i natten” är så gripande i sin skildring av de senaste tre decennierna liksom 2006 års ”Där vi en gång gått” med handling från ett antal decennier tidigare också är så rätt. Och den som inte tycker att Kjell Westö är svensk har väl kanske rätt – men han skriver ändå på svenska och är bättre än alla andra som också har ett svenskt pass.
  • Britt Jakobsson,  kulturskribent på LT:1. Jag väljer som en för året mycket typisk självutlämnande dokumentär/roman Ann Heberleins  ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.” Den hör ihop med hela psykiatridebatten och Anna Odells videokonstverk om fejkad psykos. Lars Noréns Dagbok är också med på det tåget.2. De svenska romaner jag helst minns och ofta tänker på är ”Allt vi här drömma om..” av Erik Wijk och Stewe Claesons ”Än jublar fågelsången”.
  • LO Rindberg,  kulturskribent på LT:1. Typiskt för 00-talet har varit den flödande rikautgivningen av kriminal-romaner med Stig Larssons Millennium-serie i spetsen. 2. PO Enquists ”Ett annat liv”, om en faderlös lärarinnpajk från Hjoggböle, som gick ner sig i spriten, men kom tilbaka som en av vår tids stora svenska författare. 
  • Daniel Sjölin, författare och programledare för litteraturmagasinet ”Babel” i SVT:1. Maria Svelands ”Bitterfittan”. En journalistiskt skriven, självbiografiskt färgad roman som bär fram ett angeläget debattämne utan att lämna gåtor efter sig. Den skräddarsydda kultursidesromanen.2. Alejandro Leiva Wengers tunna lilla novellsamling ”Till vår ära”. Innebar startpunkten för en intressantare prosa, med namn som Lotass, Stridsberg, Tich? med flera i tät efterföljd.
  • Mikael van Reis, kritiker på Göteborgs-Posten:1.Stieg Larssons Millennium-serie – symboliserar kriminalromanens återkomst och ojämförliga publiksuccé  i inrikes och utrikes. Inte bäst, men just nu mest.2. Johannes Anyuru: ”Det är bara gudarna som är nya”. Vart fyrtionde år föds en Göran Sonnevi (f 1939) i svensk litteratur - hämningslöst lyrisk, kosmisk, musikalisk, nutida. I den kommande litteraturen är det mycket möjligt att han heter Johannes Anyuru (f 1979).
  • Aase Berg, författare och kritiker på Expressen:1. ”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren och ”Går det åt helvete är jag ändå född” av Agneta Klingspor. Motivering: Båda de här författarna är extremt modiga, de ser viktiga tabun och förtryckarstrukturer i tiden, och de vågar formulera dem.2. Daniel Sjölins ”Världens sista roman” och Annika Korpis ”Hevonen häst”. Båda experimenterar med jaget på ett nytt sätt, ett sätt som pekar vidare. Diktsamling jag helst minns: ”Allt” av Eva Kristina Olsson.
  • Per Svensson, kulturskribent på Sydsvenskan:1. ”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren. Narcissistisk, paranoid, besatt av status och hierarkier, mediemanisk, genreupplöst.2. ”Gangsters” av Klas Östergren. En mogen mästare korsar sina spår. Transcendental nostalgi.
  • Madeleine Grive, redaktör på tidskriften 00-tal:1. Någon av Johan Jönsons, Ida Börjels eller Ulf Karl Olov Nilssons diktsamlingar. ”Allt” av Martina Lowden.2. ”Kicki och Lasse” av Peter Kihlgård. Han har en otrolig berättarnärvaro och håller greppet om läsaren hela tiden.

Annons
Annons
Annons